Easy Elsie

Historien om Easy Elsie och dess uppdrag 1944

Texten kommer från http://www.sm2tos.se/easyelsie/swe/html/historia.html

En Lancasterbombare med beteckningen NF-920 levererades den 12:e augusti 1944 till RAF och den 617:e skvadronen i Lossiemouth, Scotland.
Lancastern hade tillverkats av Austin Motor Company i Longbridge, Birmingham. Den fick sedan namnet KC-E och besättningen döpte planet till “Easy Elsie”. Besättningen bestod av följande personer.

Flying officer: (Pilot) Daniel. William . Carey - Australia
Flight sergeant: (Mechanics) Leslie W Franks - England
Pilot officer: (Navigator) Alexander.M. McKie - England
Pilot officer: (Bombardier) Douglas.H. McLennan - Canada
Flight sergeant: (Wireless operator) Arthur .E. Young - England
Flying officer: (Tail gunner) Gerald. A. Witherick - England

Operation “Obviate”

Den 29:e oktober 1944 klockan 01.00 startade 37 flygplan från den 6:e och den 617:e skvadronen i Lossiemouth. De flög i formation in över Sverige i skydd av fjällmassiven som skulle skydda dem från upptäckt. Deras uppdrag var att sänka det Tyska slagskeppet Tirpitz som låg för ankar i den Norska Tromsöfjorden.
Svenska soldater upptäckte formationen och rapporterade in att Svenskt luftrum hade kränkts.
När bombplanen kom in över Tromsöfjorden där Tirpitz låg, så täcktes fartygen av kraftiga moln på låg höjd. Det som syntes var ljuset från luftvärnskanoner som avfyrades av tyskarna mot flygplanen.

Under anfallet träffades Easy Elsie av granatsplitter från luftvärn. En motor slogs ut och man tappade även hydralik. Även radio utrustningen hade tagit skada under beskjutningen. Efter anfallet skulle alla flygplan vända hemmåt, men Easy Elsie blev på nytt beskjuten av tysk luftvärnseld och man tappade ytterligare en motor, men även mera bränsle. Skadorna på hydralsystemet gjorde att bombluckorna och landnings ställen fälldes ut och orsakade kraftigt luftmotstånd. Flygmekanikern Leslie Franks kunde konstatera att de skulle aldrig klara sig tillbaka till basen i Lossiemouth. Piloten Daniel Carey funderade över olika alternativ men kom fram till att det enda som skulle rädda dem var att försöka styra planet mot Sverige, som var ett neutralt land och som skulle hjälpa dem komma tillbaka hem till England igen.

De hade fått skador på navigationsutrustningen så de hade svårt att orientera sig om var de egentligen var. Plötsligt såg Carey hus och byggnader i ett litet samhälle som skulle visa sig vara Porjus. Carey cirklade runt ett par varv över samhället. Samtidigt som han sökte en lämplig plats att landa på, så kastade besättningen ut allt löst och tungt. Det var vapen och ammunition och annan lös utrustning. Allt för att göra planet så lätt som möjligt inför landningen. Men nu var det bråttom. För man hade tappat nästa allt bränsle och man flög i princip på ångorna.

Landningen

Piloten Carey tyckte att han hittat en perfekt plats att landa på. Vad han inte då visste var att platsen var en blöt myr. Carey beordrade besättningen att inta positioner längst bak i planet inför nödlandningen.

Landningen blev inte riktigt vad Carey hade räknat med. Med ett stort “brak” slog Easy Elsie ned i myren. Med bombluckorna öppna och landningställen ute så skar planet ned i myren och ställde sig på nosen, men föll tillbaka på rätt köl och stannade. Alla var ganska omtumlade av den brutala landningen, men besättningen klarade sig utan större skador. Den enda som skadade sig ordentligt var Piloten Carey. Han slog i sitt knä ganska illa i instrumenteringen vid landningen. Det är nu den 29:e oktober 1944, och klockan är 11.50 på förmiddagen. Här slutar nu Easy Elsie sin sista flygtur. Ute på myren utanför Porjus.

Besättningen gjorde nu vad de hade lärt sig att göra. Nämligen förstöra alla dokument som hade med uppdraget att göra, eftersom ingenting fick komma i främmande makts händer. De tände därför på allt som gick att elda med och därmed brändes planet ut från cockpit till lastrum, varefter det slocknade eftersom det inte heller fanns något bränsle kvar som kunde brinna.

Kraschlandningen hade observerats av några soldater som efter ett tag senare hittade kraschplatsen och besättningen ute på myren uppe i ett skogsparti. (där den nuvarande rastplatsen ligger). Carey hade som sagt skadat sitt knä så de soldater som hittat besättningen bar honom på bår genom den besvärliga terrängen. Carey togs med ambulas till sjukstugan i Jokkmokk. De övriga i besättningen togs omhand och bjöds på mat och dryck av den svenska militären.

Flygplanet “Easy Elsie” togs omhand av det Svenska flygvapnet (F21). Man gjorde en besiktning av planet och konstaterade att planet brunnit från cockpit till lastutrymme. Motorerna togs omhand och skickades senare till England. Övrig utrustning togs omhand och skickades till Stockholm. Bla radioutrustning.

Besättningen skickades till Stockholm för förhör hos försvarsmakten. Carey var dock kvar i Jokkmokk ett par dagar på grund av sin skada. Men han skickades senare också ned till Stockholm för att återförenas med sin besättning, och för att förhöras av officerare i flygvapnet.

Besättningen kom tillbaka till England i början av november 1944.

Easy Elise, vraket.

De delar som inte det Svenska flygvapnet tog omhand om i samband med haveriutredningen 1944 ligger kvar än idag på platsen för kraschen. Det fick ligga helt orört fram till 1985, då flygvapenmuseet i Linköping tog hand om stjärtpartiet från planet, men som senare lades tillbaka på platsen 1993. Samma år som piloten Daniel Carey´s fru och hennes son, sonhustru och sonson besökte vraket. Carey dog olyckligt nog i en trafikolycka 1979 i Australien.
Men alla hans berättelser från tiden för händelsen med Easy Elsie gjorde att man vill göra ett besök på den plats som Carey talat så mycket om, och sin upplevelse av Sverige.

Den sista i besättningen att besöka Easy Elsie var navigatören Alexander (Alex) McKie. Han hade fått i gåva av sina söner på sin 80 årsdag en resa till Sverige och till Porjus för att en sista gång se Lancastern “Easy Elsie”.
Besöket gjordes den 26 juni 2002. Alex McKie var då den enda i besättningen som var vid liv. Han dog några år senare vid en ålder av 86 år, den 1:a augusti 2008.